Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

idag blev det promenad med pillelin, vi traskade på i den höga snön mitt ute på steninges åkrar. eller ja, elin gick ju som om hon va 80 år och påsatt i röven... kanske inte världens bästa komination. iaf... efter det tyckte vi själv att vi var väl förtjänta en daimtårta med en hel skål med hallon (frågan är ju om vi någon gång tycker att vi inte är förtjänta en daimtårta?) sen kom ju morsan också, som vanligt vart det ju mycket snack och lite middag. väl hemm serverades chilliconkarne, kanske inte varldens bästa maträtt med det dög.
helt enkelt hade jag en toppendag... kunde inte bli bättre. jag spenderade den ju med världens bästa elin <3

jag vill gå och lägga mig i min nybäddade säng och falla in i en djup sömn.
en djup sömn som gör att jag slipper tänka.
jag orkar inte med alla tankar.
snälla ta mig bara härifrån.

Jag har blivit utmanad av Katja

Sanningarna om mig:
1. Till skillnad från Katja så kan jag inte sluta kolla på en film, om jag startat så är jag fast.
2. När jag är ute med mina hundar pratar jag alltid för mig själv, får bäst svar då.
3. Ibland saknar jag mina morfar så mycket att jag får tårar i ögonen, (det kan tänkas vara patetiskt eftersom han oftast är på jobbet som ligger ungefär 3 min från mitt hus)
4. Ibland kan jag få för mig att jag inte orkar prata, då låtsas jag vara sur (speciellt när det gäller mina föräldrar)
5. Jag är helt lost på daimtårta, kan äta 1-2 st på en gång (kanske inte är en hemlighet men..)
6. Jag kan lyssna på sjukt konstig musik när jag är ensam, nu tex lyssnar jag på eminen?
7. Jag har blivit helt kär i höga klackar, helst sisådär 12 cm. Det jobbiga är att dom riktigt snygga skorna ofta är ganska dyra, det tillåter inte min enonomi för tillfället.

Många gånger när jag är ensam börjar jag tänka. Jag tänker på sådana saker som man inte hinner tänka eller hinner lägga märke till när man har skolan etc. att tänka på. Tyvärr är inte tankarna alltid så possitiva. Men när jag tänker dessa tankar så vet jag alltid att det bara är för stunden jag känner så.
Men idag var det annorlunda. Jag tänkte på mina vänner. Mina vänner som står kvar i motvind oavsett vad. Jag vet att jag älskar mina vänner. Jag har bland de bästa vännerna man kan ha. Jag räknar dom som mina själsfränder. Saker som att... vi börjar sjunga låt exakt samtidigt, att vi bara behöver titta på varandra för att förstå vad den andre tänker, eller att vi har exakt samma sjuka humor eller at vi vissa gånger skickar sms samtidigt till varandra... sådana saker gör så att man blir säker på att man verkligen är riktiga vänner. Men så satt jag här i min säng och började fundera över om dom någonsin skulle kunna svika mig, eller om jag skulle svika dom av misstag någon gång.

Jag vet att detta aldrig skulle hända.. eller?
Det var bara en tanke, en tanke som snabbt skötts åt sidan när jag hade annat att göra.
Jag älskar er..

Just nu sitter jag i Skorpans rum och kluddrar i hennes blogg medans hon ligger i fosterställning i sängen och luktar sprit! Usch dagens ungdomar har dom inget vett i huvudet? haha jag låter som en morsa.
Vi sitter och väntar på hennes papie som ska komma hem med korv och damtårta (daimkryss) hihi nu komden barnsliga sidan fram. Sedan ska vi trycka i oss så att vi spricker och känna oss redigt feta medans vi ska glo på Patrik 1.5 ! bra skit i guess. Nej nu har jag ordbajsat så det räcker och blir över. Så nu tackar jag för mig och jag bjuder på en väldigt fager bild på min skorpa och hennes bästa sida enligt mig! se och njut!

igår badade jag isvak, det var skit kul...





men såhär dagen efter när man halsen är uppsvullnad, huvudet värker och pannan är varmare än någonsin då är det inte så jävla kul längre. nej fy fan rent ut sagt..

nu känns det som om jag är en tragisk människa som sitter hemma en fredagkväll och skriver tusen blogginlägg för att kanske försöka komma på listan över mest aktiva bloggar.. fast det kommer jag aldrig göra så den här kvällen är nog mest tragisk. men himlen är av sten och jag har brännt alltför många broar. jag behöver en lugnt hemmakväll med orakade ben och fula mjukiskläder. jag behöver lugnet. jag går inte isär bara för att jag behöver vara hemma en kväll, eller?

"jag vet hur det funkar på skolan och du kommer verkligen inte lyckas"

idag fick jag nog. jag besökte min gamla skola för att boka ett möte med rektorn angående mina omdömen som aldrig dyker upp. träffade på någon jävla såkallad studievägledare som berättade att rektorshelvetet är i spanien... I EN MÅNAD!! jaha??? har dom ingen typ "vikarie" eller vad man ska säga som tar hand om hans arbete när han är borta då?
nej... självklart inte. tillslut smet jag in hos en annan rektor utan att hon såg mig och slog näven i bordet. och vet ni vad det mest patetiska va...? han SUCKADE när jag sa at jag hade bytt till JENSEN!!!!! hur fan är dom funtade? jag fatar inte. nej snälla ta mig från förorten, för trivs jag inte en sekund till! när jag tänker närmare på saken så vill jag bort härifrån nu nu nu med detsamma. kanske ska jag rymma? vad kan man tänkas rymma? stockholm är alldeles för nära. kanske skulle jag först åka till gävle, sen, karlstad, därefter ner till göteborg och kanske till lund efter det. undra hur mycket pengar man skulle behöva?

nej kanske måse lägga ner det här nu, det leder ingen vart. ska kanske ta mig in till märsta än en gång. fan va jag är less på den här skiten nu!

åtta månader har gått sedan jag skräckslaget vaknade upp i min säng efter att ha varit avsvimmad. ingen vet hur länga jag hade legat eftersom jag var ensam hemma när det hände. mamma och pappa kom hem ungefär 00.30.
med tanke på att de har gått åtta månader sen det hände har både jag och mina mamma och pappa trott att det har tagit stopp. att allt har tagit slut nu, vilket var väldigt skönt. jag har inte känt några tendenser till att kunna svimma.
MEN idag hände det igen. egentligen fattade jag inte vad som hände. viss kände jag mig trött i kroppen men med tanke på att jag gått kl 05.10 varje morgon denna vecka tyckte jag inte att det var så konstigt.
iallafall, vi hade rast och när lektionen precis skulle börja såg jag inget. jag kände mig ur och.... ja typiskt mina svimmningstendenser visade sig.
när jag sedan, 20-25 minuter senare, vaknade upp i villorummet med min coach, våran skolsyster och två ambulansmän blev jag bara så rädd och otroligt ledsen. varje gång jag har svimmar har det alltid kommit några tårar när jag vaknat upp. jag blir bara så himmla rädd. och folk som verkligen kännermig vet att jag inte blir rädd för minsta lilla. men den här känslan som jag har när jag precis vaknar... den är inte nice. det är det jobbigaste jag har varit med om mitt  liv.

iallafall så vill jag bara tacka mina underbara klasskamrater för att ni hjälpte mig. och självklart alla mina andra vänner som också stöttar och hjälper till.
vill också att ni ska veta att oavsett om ni blir jätte oroliga så vaknar jag upp. förr eller senare (kan vi ju iallafall hoppas på).

nej nu ska jag sova och vila ut mig inför mogondagens ekonomidag.
god natt <

jag är trött, jag vet inte vad jag ska skriva heller..
det här börjar bli tråkigt!

Bamse kommenterade detta på förra inlägget:
Trodde du sett det mesta av världen redan... Igentligen så är det lika överallt. "Gräset är inte grönare på andra sidan" heter det ju...Om det nu är lite grönare och frodigare, eller om det är lite gulare och torrare, på andra sidan.....
VAD GÖR DEN LILLA SKILLNADEN FÖR NÅT??????
Tänk ej så mycket, se till att ha det avspänt och roligt. Lägg ner energi på "just nu"
Låt det vara enkelt åtminstonde några år till.
Tro mig... Det kommer att hända, annorlunda och mer tillfredställande saker många gånger i ditt framtida liv. Allt ska ej hända på en gång "sörru"


hur vet man egentligen är gräset inte är grönare på andra sidan? jag är van att vara ute och resa och har besökt hyffsat mångaländer. och jag, om jag ska vara helt ärlig, ser faktiskt mitt underbara thailand som "andra sidan". där ÄR gräset grönare. det finns det ingen tvivel om. där kan man som svensk turist leva ett lyxliv som inte bara har med dyra drinkar och lyxig shopping att göra.. nej faktiskt helt tvärtom: det man gör är att leva ett snålt jävla liv och oavsett om en middag kostar 5 svenska kr så behöver man inte använda hjärnan. man finns, man lever, man njuter.... ja jag kan inte beskriva det på något annat sätt än underbart.
och ja jag vet att jag inte kommer stanna i lilla märsta och leva ett ruttet liv som många andra. jag vet att jag kommer resa runt minst halva jordklottet innan jag kan slå mig ner någonstans. men fram tills dess? jag trivs jätte bra med mina vänner, jag trivs med min familj, ja trivs mer än bra i skolan för en gångs skull, jag trivs med allt... förutom väntan! den ständiga väntan som får mig att vilja spy. den som gör att allt blir så fruktansvärt mycket tråkigare.
men jag trivs. jag trivs merän bra och jag ska verkligen inteklaga på detta lilla lilla lilla problem!
där sätter jag punkt innan jag skriver sönder naglarna.

hela tiden ljuger jag för mig själv och säger; "jag mår bra, jag har det bra, jag är nöjd, mm.." menjag orkar inte ljuga längre.
jag skulle ha varit nöjd, jag skulle ha mått bra, jag skulle haft det bra om det var ett liv som ungdom jag strävade efter, men det är inte det.
självklart vill jag leva livet med mina vänner och verkligen ha det kul. men tyvärr så trivs jag bättre med att ha ett ansvarsfullt liv att ta vara på.
jag vet själv att om jag skulle varit någon annan person och mött mig själv ute så skulle jag aldrig kunna tänka; "hon vill inte leva det liv hon lever". för jag är nöjd med mitt liv, men jag är inte nöjd med att det går så fruktansvärt sakta. jag vill inte leva i en djungel av problem längre. jag vill komma ut och se och upptäcka världen.
ja hoppas någon förstår mig. ja skulle kunna sitta och skriva hela natten om jag hade velat, men tragiskt nog i mitt ungdomsliv så har man skola imorn.
det är inte det att jag inte vill vara med mina vänner för jag älskar dom. jag har dom bästa vännerna någon kan ha. men livet är så fruktansvärt tråkigt. man lever ett liv från att man är 0-6 år, då ska man lära sig saker som att måla, rita, cykla, mm. det är en fas i livet som går fort (enligt mig). från att man sedan är 7-12 år ska man börja lära sig väsentliga saker som multiplikationstabellen och när man använder sk- och sj- ljudet typ. också en fas i livet som går fort med diverse tjejtjafs i skolan och klassfester med killar som är omogna och springer runt och drar tjejerna i håret. 13-15 börjar livet bli lite knepigare. då ska man helt plötsligt börja tänka på vad man vill bli samtidigt som man strävar efter så höga betyg att man kommer in på den linjen man senare väljer. killar kommer allt mer och mer in i bilden och kanske blir man kär för första gången. sen då... när man helt plötsligt kommer upp i 16-18 års åldern...? jag kan inte sätta ord på vad som händer. i mitt fall blir jag bara mer och mer förvirrad om vad som händer för varje dag. man upplever verkligheten på ett helt annat sätt. man träffar nya vänner då man börjar på gymnasiet.

vet inte vad jag ville med detta inlägg, det kändes bara bra att få ur sig sna tankar.
nu ska jag sova.. out!