Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

åtta månader har gått sedan jag skräckslaget vaknade upp i min säng efter att ha varit avsvimmad. ingen vet hur länga jag hade legat eftersom jag var ensam hemma när det hände. mamma och pappa kom hem ungefär 00.30.
med tanke på att de har gått åtta månader sen det hände har både jag och mina mamma och pappa trott att det har tagit stopp. att allt har tagit slut nu, vilket var väldigt skönt. jag har inte känt några tendenser till att kunna svimma.
MEN idag hände det igen. egentligen fattade jag inte vad som hände. viss kände jag mig trött i kroppen men med tanke på att jag gått kl 05.10 varje morgon denna vecka tyckte jag inte att det var så konstigt.
iallafall, vi hade rast och när lektionen precis skulle börja såg jag inget. jag kände mig ur och.... ja typiskt mina svimmningstendenser visade sig.
när jag sedan, 20-25 minuter senare, vaknade upp i villorummet med min coach, våran skolsyster och två ambulansmän blev jag bara så rädd och otroligt ledsen. varje gång jag har svimmar har det alltid kommit några tårar när jag vaknat upp. jag blir bara så himmla rädd. och folk som verkligen kännermig vet att jag inte blir rädd för minsta lilla. men den här känslan som jag har när jag precis vaknar... den är inte nice. det är det jobbigaste jag har varit med om mitt  liv.

iallafall så vill jag bara tacka mina underbara klasskamrater för att ni hjälpte mig. och självklart alla mina andra vänner som också stöttar och hjälper till.
vill också att ni ska veta att oavsett om ni blir jätte oroliga så vaknar jag upp. förr eller senare (kan vi ju iallafall hoppas på).

nej nu ska jag sova och vila ut mig inför mogondagens ekonomidag.
god natt <