Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

ja... tälta va det.. eller? det råkade utav någon anledning vara så att några utav oss tjejer i klassen fick sovaunder bar himmel. men det va mysigt. inte alls kallt som jag trodde att det skulle bli.
killarna i klassen tyckte att det va en rolig idé att lägga en surströmmingburk under ett utav tältena. hmmm, jaja kanske en rolig idé. men iaf, det va helt okej. det va kul att göra något utanför skolan, fast absolut ingenting jag skulle göra om.

nej nu ska jag vara lite social, är hemma hos en vän och myser.
hajdoooo.

plötsligt känns livet sådär... konstigt igen. jag måste lägga av nu.
hej då.

är det inte meningen att man som snart 18årig tjej ska ha hittat livsglädjen i sitt liv. just nu vet jag varken ut eller in. jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen för vad jag än försöker med så lyckas det aldrig bli rätt. hur jag än försöker vria och vända på det så lyckas jag ändå inte. börjar bli lite tröttsamt.

jag förstår liksom inte vad som har hänt med mig, tillexempel idag... visst kan man vara morgontrött men jag har aldrig haft problem med deta.. och idag vaknade jag kl 3... ja kl 15.00 slog jag upp ögonen, och då var jag fortfarande trött vilket gjorde att det jag gjorde va att häma lite mackor, la mig i sängen igen och kollade de sista avsnitten av OC. vilket resulterade i att jag låg och  grät. ja flera timmar av tårar i sängen. vad är det för fel på mig, är jag kanske känslomässigt sårbar just nu. för vad som än händer, vad jag än gör så slutar det ofta i tårar. hur länge ska jag behöva orka? jag menar OC... det är en tv-serie. är det normalt att verkligen gråta i flera timmar över att summer lämnar seth för att åka och jobba med GEORGE?!?! nej det är något.. något är fel. det känner jag inom mig.

kanske ska jag börja... hmm jag vet inte. kanske ska jag börja stänga av. stänga av mig själv för ett ögonblick.
för det enda jag vill är att vara lycklig.

visst har vi alla haft en dröm om att leva lyckliga i alla sina dagar?, ja jag kunde nästan tänka mig det. alla människor vill väl ha det bra.. om inte bättre än bra.
jag har alltid römt om... hör och häpna... den omtalade vita springaren. men är det så konstigt, jag är tjej, klart jag vill vara lycklig. visst finns det flera sätt att vara lycklig på? synd bara att jag bara kan se mig själv som lycklig när jag fått allt jag vill ha. man blir u alrig nöjd, alltid ska man ha ytterligare något omöjligt. självklart får man den känslan ibland att man kanske ska vara nöjd med det man har, man ska se fram emot det som komma skall och man ska inte se tillbaka på det som en gång fick en att må sämre, ja rent utsagt dåligt. men tänkt om man inte kan göra sig av med det? tänkt om man hela tiden biter sig fast vid det som får en att må sämre än bra, och det bara för att man inbillar sig att man inte förtjänar något bättre.

kanske är det osäkerheten som får mig att känna mig kluven.
kanske ska jag börja se framåt och lämna allt gammalt bakom mig.
kanske ska jag börja leva...?

just nu ligger jag i min säng och försöker komma på något vetigt att skriva. vilket inte går sådär jättebra eftersom det ända jag kan tänka på är... just det ingenting.

har ni någongång känt er såär otroligt tom och förrvirrad på samma gång att man varken vet ut eller in. jag vet inte rikigt varför jag känner såhär men just nu, nej juste ingenting. ska jag än en kväll bäda ner mig med en stor allrik glass och kolla på OC hela natten? det känns som om jag inte gör något annat. visst jag säger inte att jag har tröttnat på det men samidigt. det är typ tre dagar kvar utan sommarlovet och ja vet ni, jag jobbar varje dag. hur lyckas jag?! det här sommarlovet har gått så sjukt fort och jag vet inte ens vad jag har gjort. 

aja what ever, nu ska jag röra mig sakta ner mot köket, hämta allt onyttigt gott jag hittar lägga mig och dö i sängen. mm, ärliga OC! jag skulle tillochme byta ut mit liv mot marissas knarkarliv med kevin. så despera är jag att något ska hända i mitt liv! 

jag vet inte hur många gånger jag behöver skriva samma sak om och om igen. men på något sätt känns det skönt... det känns skönt att veta att i min blogg får jag skriva exakt vad som helst, dvs jag får skriva hur dåligt jag mår. jag får skriva hur lycklig jag är.

och ja just nu... jag vet inte. det känns en en gång tomt. jag kände en värme. en speciel värme. men den är ju som bortblåst. även fast jag känner att det finns är inne.. fast vem vet... det kanske bara är febern som lurar mig. ja så är det förmodligen. eftersom jag alltid tar för givet det som är fel, så denna gång... ja det är feberns onda värme som jag känner krypa längs ryggraden.. det är inte den där värmen som jag egentligen skulle vilja känna.

hemma igen.. hör ni, vilken negativ stämning man känner så fort man säger att man är hemma.
magaluf var grymt. men som vi säger det, det som händer i maggan stannar i maggan. och det gjorde min kamera också. såå kan tyvär inte bjuda på några bilder än. men det kommer. lugn bara det kommer.


stroke...