Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

de som är mina vänner och som följt min blogg sen jag började skriva, (vilket inte kan vara många, då det inte är så mycket bra att läsa) men iaf, dom människorna vet att jag vid några få tillfällen har försökt skriva om mitt liv. en gång försökte jag verkligen skriva från punkt a till punkt ö. men det funkade inte. jag menar inte att jag skulle ha skrivit om vad jag har haft för mig under hela mitt liv. bara det att försöka beskriva de jag har varit med om och upplevt i överseende drag... det går inte. jag tror inte någon människa kan få uppleva allt jag har varit med om. och just idag.. när jag låg i sängen och kollade på tv insåg jag att jag är så sjukt stolt. jag är stolt över mig själv.









jag är stolt över att fortfarande vara vid liv...

jag skulle vilja vara en rockstjärna. en sån där som är full och drogpåverkad på scen och inte bryr sig om ett jävla skit. en sån som går ut på scen efter ett bråk med sin manager som egentligen inte betyder någonting för utan stjärnan har inte managern något alls. han lever för en och kan inte göra annat än att slänga tomma ord över än.

ja tänk om man skulle få gå ut på scen och leverera sina tankar och känslor på ett sånt där sätt som ingen kan förstå sig på. ingen förstår om det är på riktigt. att vara full och dum. hitta ett nytt ligg efter varje spelning. eller ja okej... iallafall känna att alla är där för en. människorna i publiken står där och skriker sig hesa för att de är ens fans.

ja... vara full och dum och hög som ett höghus på scen. vilken känsla...

jag har ramlat gatan klart. men jag är ändå inte lika glad...




i will never forget.

jag orkar inte ens hålla upp mina ögonlock. de är knappt jag orkar fundera på att hoppa in i duschen. men jag måste. jag avlider sakta inifrån. jag orkar inte längre. fan för att jobba. huvudvärk.




det ända jag kan begära är åtminstonde en liten hint.
något litet.
bara något. något som får mig att sluta fundera.

japp, jag har lyckats igen... vad ska jag göra för att inte hamna i den här skiten. fats, det finna en skillnad denna gången. jag tror jag är lycklig... hur det nu kommer sig. men jag mår verkligen bra. jag vet att jag har lyckats. jag har lyckats med att få ha mitt liv exakt så som jag vill. hmm snart iaf. jaja slut snackat.

jag är nöjd, jag är glad, ja jag är helt enkelt lycklig... trots all skit!

idag är en bra dag. jag är glad idag. jag mår bra idag.

imorn blir det nya naglar, och middag med mina älsklingar! kan inte bli bättre!

nu... OC!!! tack

hela dagen har varit ett rent skämt. vaknade när mobilen ringde imorse... notera att klockan var halv nio. suck skulle upp och jobba. drog iväg till jobbet halv 10. jobbade till 20.00. notera att vädret har varit piss och därme inget att göra. okej lite kanske. städschemat fanns ju alltid. det ända bra var ju egentligen att man har så underbara vänner på jobbet. aja hursom... jobbet va lite trist idag iallafall, fast man fick ju trots allt en dejt med vronkan efter jobbet =D
sen drog jag hem till elin... det va nog det bästa som hänt mig. love you <3 snackade lite skit och byte lite nyheter! underbart helt enkelt. eller ja iafalla vissa saker vi pratade om.. andra saker va ju inte lika roliga. men who cares?

nej sen kom man ju hem. suck! duscha och jobba imorn igen. fast kommer nog ändå vara uppe större delen utav natten då jag inte kan sova. jobbigt det där.

aja nej jag vet inte vad jag ska skriva. det här va ju ett väldigt tråkigt inlägg.
hejpa!

när vet man att gränsen är nådd? när vet man att man verkligen inte orkar mer?

jag gör som jag blir tillsagt och ser allting från den ljusa sidan. jag lever mitt liv trotts att jag kanske inte alltid vill. trots att jag egentligen kanske inte orkar. jag försöker hela tiden se allting positivt och inbillar mig alltid det bästa, okej inte alltid men ofta.. jag försöker iallafall.

det är synd bara att inte alla försöker som jag. visst jag kan erkänna att jag inte alltid orka försöka, men det har jag redan sagt. samtidigt som jag vet att folk kan avsky när jag är på dåligt humör eller när jag mår dåligt, men vet dom alltid anledningen? nej... det är synd att alla människor inte försöker som jag, eller iallafall försöker ha den inställningen som jag.

jag tänker på dig som om du vore min gud, min skyddängel, mitt allt. men det går inte. jag kan inte se vad du gör för mig som betyer så mycket. du säger att du behandlar mig som du blir behandlad av mig men det kan fan inte stämma. för när du frågar mig varför... bara den enkla frågan varför så har jag alltid ett svar. jag ger dig ett enkelt svar och ofta snäser du tillbaka till mig och får mig att sjunka ännu lägre. när jag frågar dig varför, bara den enkla frågan varför, så har du inget svar. du har ingen anledning. ingen alls!

just nu orkar jag inte ens bry mig. du får göra vad du vill, du får säga va du vill. ja du får helt enkelt ha ditt liv för dig själv. för just nu orkar jag inte.
många saker och ting i livet tar alldeles för mycket energi. så just nu orkar jag inte ens tänka. nej jag orkar inte ens tänka på nånting. inte nånting alls!

som jag ofta brukar tänka... nu ska jag lägga mig ner, drömma mig bort in i bökernas värld och låsas somom att jag inte har några problem. nej, för livet är alldeles för kort för at bara gå runt och älta massa problem.
 

---

där borta var jag glad och ägnade inte en sekund åt att älta massa jävla problem.

hur känns det att leva i ovishet? hur känns det att leva ett liv i ett samhälle där man varken vet ut eller in? att hela tiden behöva undra vad som kommer ske nästkommande dag?

jag visste en gång att det fanns människor som har svaret på allt. jag kände människor som sa saker som man verkligen inbilade sig va sanna. saker som man hela tiden har undrat över och verkligen inte har funnit ett svar till. men ju längre tiden går och ju mer jag tänker på vad dessa människor sa till mig en gång, vad de fick mig att tro på, så inser jag mer och mer att dessa människor inte visste någonting. de talade enbart utifrån vad de själva har upplevt och deras egna åsikter och tankar.

alla männískor måste bilda sig en egen uppfattning om hur livet går till och vad det egentligen går ut på. det kan aldrig vara någon annan människa som talar om det för en själv.
självklart måste de finnas människor som finns där på vägen och påverkar en. jag fick en gång höra en bra grej som jag alltid har i huvudet. att vad jag än gör så måste jag ta mig förbi det höga hinret eller den djupa äckliga vattenpölen.
alla människor når någongång i sitt liv det stadiet som man egenligen inte vill nå. den där jobbiga perioden i skolan, den där pausen med pojkvännen eller tonårsbåken med föräldrarna, men alla vet ju att detta går över. fast man egentligen inte kan tänka isg det just då, när man väl är där, så går det ju altid över. ofta så är det så att man klarar av den jobbiga perioden (man klarar sig igen den leriga vattenpölen) men i vissa fall drar man ett djupt andetag och pch dyker djupare ner i leran, men då måste man alltid se det höga hinret efteråt. jag är säker på att alla människor kan klara det höga hindret, om man bara vill och kämpar. så är det med det mesta, vill man något så blir det ofta så...

---

jag är besviken på deras omogna beteende, samtidigt som jag själv inser att de gör vad som är bäst för dom själva. jag har blivit van att leva i ovishet, satidigt som jag vill ha läget under kontroll.
jag vill ha kontroll, men samtidigt orkar jag inte bry mig, för vad jag än gör blir det fel.


det är bäst att leva i ovishet och ta dagen som den kommer!
för vad skulle han säga om jag hade svaret på allt, då hade inte han kunnat visa mig vägen till den person jag är idag.


far from here!