Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Igår var en mycket bra dag, jag kände mig liksom på något konstigt sätt delaktig, jag kände mig stark och framför allt kände jag mig stolt.

Jag hade en superdag, Kickoffen var kul, på jobbet var det drag och middagen var god, ja typ en vanlig dag för många. Men för mig var det något mycket mycket mer!
Jag fick se min älskade Katja, jag fick höra hennes röst, och oavsett om vi inte han eller kunde prata om ALLt omhar hänt så fick hon mig att lyfta fram ett leende. Hon får mig att känna mig glad och jag tror at jag kommer uppskatta när hon återvänder hem. Sååå mycket som jag har tänkt på henne på senaste tiden har jag nog aldrig tänkt på en person förut.

Nog om det.
Torsdagen vaknades inte upp av en lika glad Tessan, det är grått och trist, jag är trött och grinig, och jag ska jobba till 14.30. Yeeeeyyy!
Alldeles för negativ ska jag väl inte vara, men jag är liksom trött på situationen, jag är egentligen inte så trött fysiskt, mest psykiskt... Och det säger väl det mesta.  

Nej, nog om mig.. Vakna med The Voice får mig ju ändå på lite bättre humör. Och min egna tid i bilen påväg till jobbet har nog och kommer nog vara den bästa studen under denna dag.

Peace out