Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

jag måste leva mig in i varje andetag. varje andetag jag andas ut och in. luften som bor i mig blir inte förgiftad, även om jag tror det. den blir inte förgiftad. jag försöker intala mig själv att jag får andas in den friska luften som finns i världen. men någonting säger stopp. jag vill inte att alla andra människor på denna jord ska andas min förgiftade luft. 
jag känner mig inte hel, jag känner att allt tar stryk på mig och jag bryts ner i mindre och mindre bitar för varje dag som går. jag orkar inte längre gå runt och låtsas som om allt vore bra, för hela tiden änker jag på den förgiftade luften. men jag vet att jag måste intala mig själv att jag kan andas. 

jag måste andas för att leva. annars lever jag inte!