Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

att håkan hellström har gjort många bra låtar är det ingen tvekan om, men att, när man sedan, verkligen lyssnar på texterna och lever sig in i melodin, verkligen känner smärta... ja just det smärta, är helt ofattbart. man kan vara på hur bra humör som helst och lyssna på en låt av håkan och ja ca 2.30 minuter senare kan man känna något helt annat. och detta är ju såklart både positivt och negativt. men ja, för min del...? jag vet inte, nej jag vet ingenting. vad hände? vad händer? vad komemr hända? jag vet ingenting... i don't know anything...!

jag skulle kunna sitta och skriva hela natten, men orkar jag det? jobbet kallar imorn.. får ju skylla mig själv, men jag valde att jobba för att tänka på... ja just det.. tänka på annat. är det då klokt att sitta uppe hela natten och skriva om något jag inte vet ett jävla skit om. som jag kan tänka på dagarna i ända men ändå inte få något vettigt svar. nej det verkar ju lite... ja vad ska man säga...? typiskt mig?!!?!?! nej nu ska jag sova... eller första kanske jag ska ta och skriva i min... hmm blogg nr 2? där jag verkligen kan skriva av mig, där behöver jag ju inte skriva i såkallade gåtor.. men jag har vant mig, jag skriver, pratar och frågar i gåttor, så varför kan jag inte fortsätta med det?


ähh skit samma, detta leder ingen vart. nu blir det minnen av aprilhimlen, en cigg och skrivande hela natten... ändå...!


såå typiskt mig. eller?