Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

att ena dagen skratta och känna lycklig till att andra dagen inte se något värt att leva för... ja det är precis så jag känner. jag vet inte vad som har hänt, jag vet inte vad som kommer hända. jag vet att ja borde vara stark och kämpa in till det sista. men när vet man när det sista kommer? jag känner ingenting. det finns en sak som jag känner. en sak som inte kan nämnas i bloggen. jag kan inte ta orden i min mun. jag vågar inte chansa på vad som kommer hända om jag skulle öppna min mun och säga exakt som det är. jag vet inte vad jag ska göra för att få mitt budskap att nå fram. jag brukar aldir kunna vara hemma länge utan att göra något, jag brukar känna mig rastlös efter bara någon timme. men idag är det annorlunda. jag vill bara vara hemma. jag vill inte göra något alls. jag vill bara känna mig trygg hemma....
tryggheten finns i mitt hem, där vill jag vara nu.








med min pappa, som alltid ställer upp för mig.