Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

du sa att du inte kände att du räkte till. ändå va det du som fick mig att fortsätta kämpa. dina ord i mina öron om att det va jobbigt för dig när du gick andra året också. du som fick mig att känna mig stark och att ens vilja fortsätta. när jag va ledsen, sur, arg eller bara på något deppigt humör fick du mig att alltid känna mig som en värdig människa.. jag försår inte hur jag ska tolka alla signaler. och ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag.



hur länge kommer jag blogga om det här egentligen??