Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

allt började med att jag betedde mig som ett svin. jag offrade jävligt mycket, och ibland tänker jag på det som om att allt är ett enda stort jävla misstag. jag trodde verkligen inte att jag någonsin skulle känna såhär. såhär som jag gör nu. det är inte ofta jag känner mig besegrad. och det gör jag verkligen inte nu heller. det jag känner är att orken börjar ta slut. varje gång jag hör dina ord blir jag både varm och kall i hela kroppen, det beror på vilken tanke jag har i mitt huvud. ena sekunden tycker jag att ingenting kan bli bättre, samtidigt som jag gång på gång inser att det du säger bara är tomma ord. förlåt mig men du har inte lyckas bevisa någonting!

jag tycker att du är... vad ska jag säga? speciell. du är verkligen inte som alla andra. 
jag vill verkligen inte förstöra något. men jag blir bara så jävla förvirrad av det du säger, jag får inte ihop det, 1 plus 1 blir inte två när jag tänker på det du sagt och gjort. 






jag förstår inte... samtidigt som jag vet att du inte förstår heller.
varför kan inte livet bara vara såmcyket lättare?
someone like you... someone like you...



ska jag be om ursäkt så gör jag det, jag vill bara att allt ska va... ähh jag vet inte!