Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

okej till en början måse jag få sagt att det verkligen inte var jag som skrev inlägget nedan. kanske ser det så ut eftersom många vet att jag ibland kan fundera över de mest vansinniga saker i världen, men nej det var inte jag! tro mig..

så nu vet ni det, idag då...? jag är ledig har precis fixat lite i mitt rum, med tanke på hur det såg ut så var jag tvungen att städa. ni vet ju vilken panik man kan få över att det ligger kläder precis överallt i klädkammaren och att det är hur skitigt som helst på golvet, usch..! men nu ser det bättre ut iaf.

---

jag sitter och tittar ut genom mitt fönter bakom mig. det känns overkligt. mina älskade grannar, kusiner, bästa vänner, ja helt enkelt min familj nummer två har/ska flytta. det ser tomt ut. mina två älsklingskussar är i turiket med far sin. och det känns så overkligt att veta att jag och jonte aldrig mer kommer vinka till varandra genom föntret kl 20.00 varje kväll....? oavsett om det alrig har varit så heller. men det va så vi sa. du vet den där gången då vi gick på josefinaskolan och var 12 år och helt oskyldiga. ja det va tider det. jag minns det som igår. ja det känns helt overkligt.

men som du vet jonte, så finns jag alltid här för dig. det får du aldrig glömma. <3