Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

visst finns det dagar då man tycker att allt är grått och trist, å man helst av allt bara skulle vilja lägga sig ner i sängen och stirra upp i taket för att demostrera mot det ona här i världen. ja visst finns det sånna dagar? samtidigt som det finns dagar man aldrig vill glömma, minnen som aldrig får suddas ut. dagar då solen skiner och allt är underbart. ja visst finns det sånna dagar?

men är det nu jag ska blicka upp mot himlen och inse att jag fortfarande lever under samma himlen som jag alltid levt under, samma himlen som förändras från dag till dag. en himel som ena dagen skiner som det leende man har på läpparna, och som andra dagen lyser med sin tomma närvaro.

när man verkligen inte tror att livet kan bli sämre så blir himlen bara meroch mer grå. när man hela tiden går och hoppas på att "imorgon.. ja imorgon kommer nog det solsken jag vänar på".

är det nu jag ska försöka leta efter den där stjärnklara himlen som en gång fanns där för att hjälpa mig? är det nu jag ska sitta och fundera på hur mycket himel jag ser genom gardinglipan? är det nu jag ska fundera på hur stort universum är?

eller är det nu jag ska fundera över om ljudet hörs av en gren som går av i skogen om ingen hör det?
är det nu jag ska fundera över saker som får mig förvirrad för att inte falla ner i det tomma hål som jag inte kan ta mig upp ur på egen hand, det tomma hål som har för höga kanter för at klättra upp själv.

eller är det nu jag ska sluta fundera överhuvudtaget? är det nu jag ska sova och låtsas som om ingenting har hänt? ja det får nog bli så.
det är en lång dag som väntar imorgon, en lång dag av nya funderingar, samma himlen med nya funderingar, ett nytt väder, från en ny himlen, med nya funderingar över varför allt blir som det blir.
varför det alltid är jag som måste fundera? fundera över saker som gör mig galen?
livet gör mig galen!