jag känner mig alltid överlägsen..
den ända tanken jag behöver tänka är att "jag vill". jag känner mig överlägsen i erat sällskap oavset om det var riktigt länge sedan vi sågs. att jag bara behöver knäppa med fingrarna är patetisk, men samtidigt en sådan lycklig känsla. jag kan verkligen få allt jag vill. oavsett om det betyder undergång för er så vet jag att ni bara finns där och är patetiska för att ni vill ha en liten smula äventyr i era liv. ni gör allt för att alla ska tro att ni är någonting. ni gör allt för att folk ska se upp till er. och sanningen är att jag ser upp till er... jag ser upp till er samtidigt som ni avgudar mig. de är en försklassig matching. i like it! samtidig finns en rädsla och en osannolik osäkerhet.
men ja.. jag känner mig överlägsen. och jag trivs med det.
