Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

för mig krävdes det ett misstag, ett litet ynka misstag för att bryta ihop och vara i någon form utav socialt handikapp i 3,5 månader. för att sedan ta tag i mig själv och resa mig upp som den starka individ jag är. tre månader av ett beroende av chips och fanta gjorde mig stark. så stark att jag orkade resa mig upp. okej, det kanske inte var just godsakerna som gjorde mig stark men med det sällskapet jag hade medans jag åt godsakerna fanns det ingen tvekan om att det inte skulle ta lång tid innan jag reste mig upp igen.

ett litet ynka misstag. ett enda. och se på mig nu. det lilla misstaget förändrade mig helt. jag blev som en ny människa. och det är det bästa som hänt mig. för det jag lärde mig under den tiden jag var socialt handikappad gav mig ett nytt sätt att se på livet. jag kunde andas igen och känna att jag verkligen ville dra in andetaget för att kunna fortsätta leva. jag behövde ingen annan för att se mig som en hel individ.

när jag nu hamnar i samma situation som tidigare behöver jag inte begå samma misstag, för jag vet hur jag ska hantera mina handlingar. jag vet att det inte är värt att ta någon skit. jag vet att jag ändå är hel utan något stöd av någon annan, som egentligen bara är i vägen. jag behöver inte faightas med livet längre för det flyter på bra ändå. det viktiga är att man inte gör det jobbigare än vad det egentligen är.

och VAD är egentligen jobbigt när man har världensbästa vänner att tacka för allt bra jävla stöd som jag har fått under den senaste tiden. oavsett vad som händer vet jag att ni finns där med era öppna famnar precis lika mycket som jag finns här för er.
ni betyder oerhört mycket för mig, obeskrivligt mycket.

det känns bra och jag är stolt över mig själv.