Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

många människor lever i en bubbla. en bubbla som bara en själv kan kontrollera över. En bubbla där dagarna ser exakt lika ut dag ut och dag in. genom alla år. den bubblan kan rent ut sagt suga kuk... ja jag menar det, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan jag har inom mig. jag är 17 år. jag lever ett liv i en lite håla. en förort vid namn märsta. bara det säger att mitt liv suger. någon gång om året, kanske sisådär två-tre gånger gör jag något utöver det vanliga. jag reser till ett ställe som inte alls behöver ligga långt bort. men huvudsaken är att jag fårträffa nya männskor. iblandhänder det att det går ett år utan att jag gör något sån här, men offtast händer det varje år. dessa gånger är jag sjukt taggad innan, man snackar med kompisarna som ska med, taggar till, lyssnar på bra musik. dagen innan jag ska åka får jag ALLTID ångest, det spelar ingen roll vart jag ska åka det spelar ingen roll vad jag ska göra. jag får bara ångest. en ångest känsla som gnager sig från ryggmärgen och utåt. när jag sedan måste åka iväg är jag ofta på dåligt humör, även om jag kanske kan spela bra så är jag oftast på dåligt humör när jag åker.


men sen... sen händer det något. det är som om en helt ny värld öppnas för mig och jag kan inte kliva ner från den tron jag står på och bara tittar ut över allt underbart som händer. jag känner verkligen att jag är in the zone. det känns som om inget kan stoppa mig, ingen kan hindra mig från att göra saker som jag inte skulle göra i vanliga fall. jag skulle tex kunna springa naken inne på ICA eller varför inte ställa mig och hålla tal på en resturang. eller vara uppe flera dagar i sträck utan att sova. jag kan sitta i flera timmar och rabbla upp saker som jag skulle kunna göra. när jag då är i min speciella bubbla kan jag inte tänka på att jag vill vara någon annanstans i hela världen. jag kan inte föreställa mig hur det är att vara "hemma" och gå i skolan, plugga, städa, sova, vakna... ja duvet allt det där vanliga som man gör varje dag när man är hemma. det funkar inte.

när jag sedan är påväg hem är det som om min bubbla har sprängts och sugits ner i ett avlopp. jag har ingen ork kvar till att tänka på vad som kommer hända när man kommer "hem". jag orkar inte föreställa mig en vanlig vardag utav det tråkiga livet "hemma". det livet suger. när jag sedan kommer och och upplever det vanliga tråkiga vardagslivet "hemma" så fattar jag inte hur jag kan stå ut med mig själv dag ut och dag in. varje dag ser exakt lika dan ut, lika tråkigt och grå. det är som om någon stannar tiden när man är "där borta" och sedan helt plötligt så har man fått din del utav dosen.


det jag vill säga är att jag vill bort, jag vill bort långt långt långt härifrån, jag orkar varken med skolan eller dessa äckliga människor som lever i denna värld. denna del av världen där ingenting händer. där folk hittar på rykten för att ha något att prata om. där folk bråkar, där folk säger att man hatar varandra, där det finns massa krav och måsten hela tiden.

nej jag har ingen lust längre, tro mig. jag lider varenda jävla dag som går.
men om 1 år och 47 dagar kommer jag stå med min vita mössa på huvudet och bara njuta. jag ska njuta av varje sekund av mitt resterande liv när jag äntligen slipper skolan och bara kan resa resa och resa.
för i svearike vill jag inte leva och inte heller dö!