Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

just nu är livet emot mig känner jag. som många utav mina vänner vet så flyttar min älskade storebror till USA på måndag och han kommer lämna ett stort jävla tomrum efter sig. han står mig otroligt nära, utan att kanske ens vet om det. han är så sjukt rolig och alla skratt jag förbrukar på hans (ibland) dåliga skämt eller hans sjuka humor komemr inte existera. vad ska jag nu garva åt? han fyller en stor del av mitt hjärta, eller något sånt i den stilen?!
och det är ju inte bara han heller, det finns ju flera människor som bara sticker, som lämnar mig kvar här, iofs är det ju ingens fel att jag sitter där jag sitter jag kan ju liksom inte bara dra, och om jag kunnat det hade jag dragit för länge sen.  men tanken på att dom människor som står mig nära bara försvinner, okej inte helt, men dom kommer vara sjukt långt ifrån mig! den tanken suger! jag skulle kunna göra vad som helst för att spola fram tiden tills den 11 december! då sticker jag från den här skiten och hoppas kan man ju alltid göra på at inte komma hem igen... drömma går ju alltid!