Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

jag har alltid klagat på allt när det är jobbigt. jag har alltid tyckt att allt är jobbigt nästan hela tiden. men jag kom mig själv med att jag aldrig uppskattar något så mycket som jag borde. jag kommer fortsätta leva som jag gör för det trivs jag verkligen med. när jag och ankan drar en jävel på ballen, när jag och becca möts i skogen, när jag och katja pratar onödiga samtal eller när jag ser ebbas glada leende i skolan. de är saker jag mår bra av. men uppskattar jag dom, ja det är klart jag gör. men inte så mycketsom jag borde. och saker som jag gör på helgerna, som att festa eller bara umgås med vännerna det är sånt som man tar för givet. men det finns många som inte har några vänner. jag måste börja uppskatta allt jag har till 110%. då kommer allt det jobbigt inte bli så jobbigt längre eftersom man kan tänka på de bra sakerna.

ähh nu skriver jag bara massa saker som kommer ur skallen. men ändå, det tål att tänkas på. något måste jag göra iaf. för imorn är det skola och jag kommer inte orka med den om jag inte börjar prioritera rätt saker och få en normal vardag.

nej nu ska jag dra mig mot sängen.
pusspusshej