Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Om jag skulle kunna rymma härifrån skulle jag redan ha gjort det. Då skulle jag varit långt härifrån. Jag skulle bara lämna kvar ett tomt hål efter mig. Varför kan jag inte bara lämna allt och rymma härifrån? Jag vet inte riktigt svaret men det jag tänker när jag säger frågan till mig själv är att jag är för feg. Jag skulle nog aldrig klara mig de kalla mörka nätterna jag skulle få tillbringa alldeles för mig själv. Jag är helt enkelt för feg och självklart älskar jag min familj och mina väner alldeles för mycket. Tänk en dag utan Ankan och hennes balkong, eller en dag då jag inte ringer till Katja och terrar henne med mina "hej" tusen gånger om, eller komma hem till Elin en dag efter skolan och bli bjuden på en hel del vänskapskärlek serverat på silverfat. En dag utan Becca? Det skulle aldrig funka. Och att bara höra Andrea "dampa" i telefonen gör mig så mycket gladare. Eller att känna sig stark. Att vara hemma, eller i skolan eller vart som helst och känna sig stark. Den känslan för mig är sällsynt och därför väldigt uppskattad när den kommer på besök. 


Jag skulle vilja rymma men jag är för feg, eller ska jag rymma? 
Rymma och aldrig mera komma tillbaka!