Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Just idag känner jag mig helt onödigt och väldigt liten på jorden. Det känns precis som förut, ja ungefär för två-tre år sedan kändes det såhär. Den där jobbiga känslan. När man känner att alla bara vill dra sig ifrån än och slippa undan än. Den där känslan som bara spyr på. Den där känslan som man helst av allt bara skulle slippa känna. Men den gör ju ändå så att man förstår att något man gör är fel, men jag vet inte vad det är. Jag ser att allt är de andras fel men ändå inte. Man kan inte bara skylla allt på alla andra. Det vet jag om. Men okej från och med ska jag inte be någon om något. Jag ska verkligen försöka fixa det här. Det här som jag har försökt kämpa på med men aldrig lyckats med. Det där som ingen annan kan heller för alla behöver hjälp. Men ingen vet hur min känsla känns, ingen! Jag ska verkligen  försöka, verkligen försöka vara mig själv och sköta mitt egna liv, helt själv! Förlåt för alla andra gånger som ni andra har fått lida av mitt handlande! Förlåt!