Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Igår skrev jag att jag var på ett strålande humör. Jag minns den stunden så väl. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag firade med glass och massa andra godsaker. Jag kände att det var nödvändigt eftersom jag startar mitt nya sunda liv på måndag.

Det va ju iofs inte det jag skulle berätta om i detta inlägg. Nej det jag skulle skriva var att jag blev så chockad av vad som hände igår. Jag minns att jag pratade med min mamma 23.10 igårkväll, men vad hände sen? När mamma och Pappa senare vid 01 tiden kom hem låg jag helt försvarslöst avsvimmad på golvet. Och vad som hände därimellan har jag ingen aning om. Egentligen gillar jag inte att skriva om sånna här "privata" saker i bloggen men jag vill att mina vänner kan läsa det här eftersom jag vid varje tillfälle jag pratar om det bara blir svagare.
När jag har tänkt på det här efter det hände så har jag en känsla av att jag inte kände mig hundra igår under hela dagen. Jag gömde den där känslan under mitt happyface efter den tredje gången jag såg förtrollad.

Nej jag vet inte vad jag känner nu. Jag som trodde att det här hade gått över. Att jag kunde hantera de här bättre nu. Jag har verkligen försökt. Det va ju förra året det här hände sist. Vad är det som händer? Det är det ju egetligen ingen som vet. Allt ser helt normalt ut men ändå tuppar jag av sisådär någon gång då och då. Nej jag vet inte vad man ska ta sig till.

Nej nu ska jag kika på förtrollad ännu en gång för att ganska bli lite gladare;