Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Jag kan verkligen inte säga att jag lever ett liv i lyx som i den vackraste prinssessaga. Jag skulle nog säga att det är helt tvärtemot. Mitt liv består av problem, problem och åter igen problem. I det här inlägget vill jag.. ja man kanske kan beskriva det som ett erkännande.
Jag är kanske glad utåt och vill nästan alltig göra det bästa av situationen. Men vem vet egentligen vad som döljer sig bakom de fejkade leendet och de blonderade håret...?
Svaret på den frågan kan inte komma från någon annan än mig. Jag vet vad som finns där pågrundutav att jag får leva med det varje dag. Jag är inte perfekt. Jag är verkligen inte perfekt. I snart fyra års tid har jag inte kunnat se mig i spegeln och tycka att jag ser en hel människa. I snart fyra års tid har jag inte kunnat le och skratta utan att efteråt komma på hur dåligt det egentligen måste se ut utåt. Att folk bara inte kan fatta hur fejkad jag är. At folk bara inte kan fatta det. Men prolemet ligger hos mig.. Jag vill inte att någon ska fatta, varför skulle jag vilja det, varför? Nej livet är ingen dans på rosor. 
Det konstiga är att jag vet att jag inte kan gå en hel vecka utan att något problem dyker upp. För snart fyra år sedan bytte jag skola, det var där allt startade. Sjävla bytet var helt klart positivt eftersom annars hade jag inte haft de underbara vänner som jag har, och ja, jag kallar dom underbara vänner för att de är det dom är innerst inne, trots att bråk uppstår och somliga sviker. Men det är normalt, det går inte att sticka under stolen. Men det stora problemet var skolan... Jag klarade inte avpressen av att tänkapå att betygen skulle sättas och allt det där. Jag ville helt enkelt inte leva ett liv med den ångesten som jag hade. Och självklart spelade kärleken en stor roll i varför jag mådde som jag mådde, jag och mitt ex hade inte det underbaraste förhållandet. Jag kan nog erkänna att efter att det tog slut mellan oss låg jag i djup deprition i ungefär två månader. Men självklart, med allt stöd från mina älskade föräldrar och Carina Hult så klarade jag mig igenom årskurs 7-9. Sen kom gymnasiet... och vad allt det innebar. Jag kom in på den linjen jag hade valt i försa hand, men nu i efterhand har jag bara lust att sjunka ner genom jorden och aldrig mer komma tillbaka. Jag HATAR verkligen skolan! Jag har varken lust att kämpa eller överhuvudtaget ens gå dit.

Nu har jag ju egentligen inte skrivit något om gårdagens händelser, det är ju pågrund utav det som hände igår som alla tankar om allt dåligt har kommit tillbaka. Igår kväll verkade allt bara gå ut på besvikelse, ledsamhet, tröst, och att folk skriker  telefonen att någonärdum i huvudet. Jag kommer inte nämna några namn men ni vet själva vilka NI är. Och tro mig NI är inte värda någonting.. Leka att man är något eller någon man egentligen VERKLIGEN inte är. Nejnej , ni är inte omtyckta. OCH visst jag är egentligen inte arg för att vi inte fick komma, det är väl snarare sättet som DU beter dig på som gör mig så jävla vansinnig! Att ha en fest är helt okej, men att bara ta dit folk som man kan tänkas kunna få i säng... Det är FAN inte okej. Du lider av något vansinnigt stort!

Jag har så jävla mycket mer som jag skulle vilja slänga ur mig..  Men du är inte värd ett jävla dugg. Ditt namn är inte värt att skriva i min blogg! Nej fy fan! 

Ebba jag älskar dig! Du betyder otroligt mycket för mig! <33

Punkt.