Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Det känns som om det bara är jag som kännde den här känslan som jg känner just nu. Men jag måste snabba på att skrva det här inlägget för sen måste jag plugga matte.
När man sitter och vid datan, lyssnar på musik, kikar på bilder (behöver inte alls vara gamla) och tänker. Vad fan tänker man? Jo att man saknar allt så mycket. Eller det är iaf vad jag tänker på. Allt som hände för en timme sen eller en dag sen eller flera år sedan... allt det har redan hänt och kommer aldrig mer hända igen. Och när man sitter och tänker på hur underbart saker kan vara, saker som hr varit underbara genom sitt liv. Jag blir bara så ledsen. Det känns som om den här känslan är så jobigt att man helst av allt skulle vilja slippa de. Men samtidigt så vill man ju var med om härliga saker. Saker som man vill ska ha hänt i sitt liv. Men sen då..? Efter att sakerna har hänt? Vad fan gör man då? Jo då tänker man ju tillbaka på dom.. Men det blir ju bara jobbigt, för man vil ju så gärna att det gamla inte ska slut. Att minnerna ska vara för evigt i verklighten. Men det kommer dom aldrig att göra. Men dom kommer alltid finnas i ditt minne. Men dt vore så mycket bättre om man kunde spola tillaka tiden och vara med om samma sak igen. Att känna dom här känslorna om och om igen. Och sen när det har hänt något som man verkligen vill minnas så tar det kanske någon vecka innan man kommer tll ett sådant stadie igen och vad gör man den tiden i mellan. Jo man tänker. Tänker på sakerna som hänt! Snälla kan ingen få mig sluta tänka tillbaka på saker som redan hänt.
Jag har så otroligt många minnen med både dig, dig, dig och masor med andra.. Vad ska jag göra med dom? Snälla hjälp mig!?

Pluggtime! Matematik here i come!