Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

som vanligt när jag läser Groovys blogg blir jag otoligt glad. sm idag. egentligen skrev hon inget speciellt. jag blev bara glad av att se alla resor hon har bokat plaus att hon känner på sig att nästa år kommer bli ett bra år. och vet ni.. nej tror jag också. jag känner att nästa år kommer bli riktigt bra. jag kommer komma hem från thailand den 3 januari tror jag. då hoppas jag att jag känner mig som en helt ny människa. jag vet att jag kommer göra det. då kommer jag leva upp till mina mål. och verklige alltid göradet bästa utav situationen.


idag mår jag bra jonatan. jag mår bra pågrund utav en sak.
jag fick träffa dig idag. och idag mår jag bra!

snacka om att en dag kan kännas lång, jobbade 7.5h idag men jag lovar det kändes som minst 15 timmar. när jag kom hem blev det inte bättre om man säger så. mamma gjorde mig på pisshumör men... efter bara några minuter var det som bortblåst. tänk vad vissa människor kan göra mig glad.




han behöver bara skicka ett sms, och jag får fjärilar i magen <3

när min vita springare kommer för att rädda mig.... då är jag lycklig!

idag kändes inget. det gjorde inte ont men samtidigt kändes det inte bra. min två timmars promenad imorse gjorde så att jag kunde överleva dagen. men psykologi lektionen gjorde mig bara förvirrad och äännu mera rädd. vi pratade om drömmar och jag lovar... det är en hel vetenskap.


34 dagar kvar tills jag får tänka.
tänka utan att behöva känna stress.
ursäkta tjatet.. men jag orkar inte längre, jag vill bara bort.
bort från den skitiga stanken av märsta.
jag vill bara bort från psykbunkern.




jag saknar dig, massor!

att en människa kan göra en annan så glad men samtidigt så ledsen.
jag vet inte hur jag kommer reagera. jag vet inte ens om jag kommer klara av pressen.
jag vet inte hur bra jag kommer lyckas. kommer jag ens att lyckas?
vad kommer egentligen hända?
jag vet inte om jag vill veta. jag vet inte om jag vill in i skiten igen.
det kommer bara upprepas om och om igen.
kommer jag orka det?

jag har precis insett hur bra jag mår,och vilken vändning mitt liv har tagit. och så ska jag inte i skiten igen. eller är det egentligen skit? kanske jag komemr må bra utav det. kanske jag kommer njuta varje sekund. kanske jag komemr ha ett leende på läpparna hela tiden. kanske jag tillochmed kommer falla in i det igen. fast jag egentligen inte får. fast det är så sjukt förbjudet. nej det kommer jag inte. jag kommer vara stark. även om jag inte vet hur det kommer bli så vill jag inte ta det osäkra före det säkra. allt var ju så jävla bra, jag levde verkligen mitt liv.... på ett helt galet sätt. jag vill inte vara galen längre.

när jag sitter vid datan i mitt rum behöver jag bara slå bliken mot höger för att se ett stort foto på mig och mina syskon. jag ser in i våra ögon på bilden, ävenmina egna, och jag ser ett sådant stort lugn och sådan säkerhet. vi har verkligen varandra. även fast min bror för tillfället är på typ andra sidan jordklotet så vet jag ändå att jag verkligen har dom vid min sida.
men ändå känner jag en sån osäkerhet och framförallt känner jag min svaghet. visa dagar orkar jag inte. en av de dagarna är idag. att vakna upp och första tanken är SKOLA får mig att börja gråta. varför måste man gå i skolan? okej en dum fråga eftersom jag egentligen inte behöver det. men ändå det känns ju ändå som om man måste eftersom man inte vill vara sämre än någon annan.
och när man sedan sätter på världens bästa låt från håkan hellström nämligen hurricane gilbert då blir jag så fruktansvärt stark men ändå vill jag bara lägga mig ner och gråta tills jag inte orkar gråta längre, till jag inte orkar leva längre. så många starka ord, det går inte att beskriva vad den låten betyder för mig. den väcker verkligen orörda känslor.
just nu kan jag inte tänka på något annat än att det bara är 39 dagar kvar tills jag lyfter. lyfter från arlanda för att sedan landa i thailand. den tanken är det ända som får mig at orka. 39 dagar kvar tills jag kan vakna och slippa tänka SKOLA! DET ä en obeskrivlig tanke. så länge som jag har varit ifrån mitt paradis, så länge jag har längtat. så många männsikor jag saknar där. man behöver bara gå en sväng på stranden första dagen man är där sen känner man alla thailändare resten utav livet.
39 dagar, jag måste vara stark och orka i 39 dagar till!

jag som verkligen att jag var stark, att jag skulle klara mig, och att jag skulle mogna från den kärnan jag länge levt i. jag vill känna pulsen från stan igen. ja jag var nere på gatan och letat efter hurricane. visst känns det skönt att va vid liv en dag till. det är lika långt från stjärnorna som från stjärnorna till dig.





ja vem tror på evig kärlek, ja vem tror på den nu?
hjärtat, du är inte bortglömd! jag saknar dig <3

på bara några veckor har mitt liv förändrats. från ett helevete till något som faktiskt kan bli något bra. jag vill inte riktigt gå in på vad det är. men igår mådde jag bra. idag mådde jag också bra men idag är det söndag. söndagar är inga bra dagar eftersom den uppföl´js av den rista måndagen.

vart har lovet tagit vägen egentligen?
tiden går så fruktansvärt fort. och tanken på att jag ränkade dagarna tills jag sätter mig på ett plan till thailand och insåg att det bara är 40 dagar kvar. 40 dagar... det är fan helt sjukt! min pappa kommer liksom hem imorn. han har liksom precis varit där och sen ska vi tllbaka om 40 dagar. det kommer bli så sjukt skönt. att bara vakna upp på morgonen och känna att man inte behöver stressa till någon skola. man kan bara gå upp äta lite frkost och sen ligga vid stranden hela tiden. det är en sjuk känsla. ja kan inte ens beskriva den. ännu bättre hade det ju varit om elin hade följt med mig men vi kanske kan styra upp något på sportlovet eller påsklovet. as last year..
nej sjukt är det iaf..




det är inte bra att skriva om sådana här saker, man dras bara in i en jävla fantasivärld och stänger omvärlden utanför. man får ångest. japp ångest var namnet.



nej mat väntar nu. hejpa