Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

Vill bara börja med att tacka Angelica för de små och söta kommentarerna hon skriver.
Det är inte vid varje inlägg men när hon skriver ett kommentar bli man bara så glad.
Verkligen tack för det gumman <33!

Kom typ nyss hem från Katja, eller ja typ för 45 minuter sedan. Vi hade riktigt mysigt, trots omständigheterna. Hennes bror har klarat körkortet så han kom och hämtade mig, tack David!

Idag frågade du mig vad jag ville?
Idag frågade du mig varför jag inte orkade?
Idag frågade du omblogginlägget handlade om dig?
Och jag vet verkligen inte vad jag ska svara.. Förlåt! Men jag vet verkligen inte.
Det känns som om jag inte ser något, jag orkar inte anstränga mig och tänka på hur jag vill ha det.
Jag vet att jag kan vara väldigt nere och kanske inte alltid på topphumör, men som jag sa idag till dig så vill jag inte visa det för någon, för det sista jag vill är att någon ska tycka synd om mig. Det sista jag vill är att någon ska må dåligt på grund utav mig. Men jag vill vara ärlig mot dig, jag har redan förstört en sak för att jag inte var ärlig, därför vill jag vara det mot dig. Jag vill ge mig ut på en lång resa och aldrig komma tillbaka. Drömma kan man ju alltid, men kommer aldrig drömmarna bli sanna? Jag kan ju alltid hoppas.
Hoppas på att något jag gör blir bra, för en gångs skull.